Vid världens ände …

Bland dimhöljda berg på en nordnorsk ö har en teaterregissör skapat ett trolskt näste att dra sig undan i.

Alexander Mørk Eidem väntar vid bagagebandet vid Brønnøysunds flygplats i ungefär en minut. Inte för att han är otålig utan för att det inte tar längre tid för det incheckade Aagaget från de åtta passagerarna på Osloplanet att lastas av och rulla ut. Men han är otålig, teaterregissören, och så fort han har sin väska rusar han ut till en taxi som sambon Louise Peterhoff hållit för vidare färd till Ivar & Trygves bilverkstad i utkanten av det lilla nordnorska samhället där en grön rent-a-wreck hämtas ut. Sedan är det plattan i mattan mot färjeläget i Horn där Mitsubishin precis hinner rulla in i bilfärjans gap innan den lägger ut. När Alexander Mørk-Eidem och Louise Peterhoff pustat ut, slagit sig ned i färjans salong, som inte sett annat än slitage sedan 70-talet, och justerat blodsockret med den norska specialiteten våffla med brunost, berättar han att det här med att ta sig till den världsarvslistade ön Vega, där den nybyggda hytten ligger, inte är helt lätt. På grund av hårda vindar blir flygen ofta omdirigerade till Trondheim och den som missar en färja får räkna med att behöva slå ihjäl två timmar i Brønnøysund. Och ibland händer det såklart att det hårda vädret gör att även färjeturerna ställs in. »Men att flyga är egentligen fusk«, säger Alexander Mørk- Eidem. »Man ska lida lite.« Och sedan försöker han dra sig till minnes vilket folk det var som ansåg att resor bör företas i maklig takt för att själen ska kunna hänga med. Arkitekten Erik Kolman Janouch som ritat huset tillsammans med sin kollega Victor Boye Julebäk, men som ensam agerat byggmästare för projektet, vet inte heller varifrån talesättet härstammar. Men kanske håller han med om att det ligger ett korn av sanning i det, för under de 23 turer Erik Kolman Janouch har gjort till Vega under projektets gång har själen inte hamnat på efterkälken, därför att hans resor till Nordnorge ofta tagit betydligt längre tid än Alexander Mørk-Eidems. Arkitekten må ha kvar sin själ, men den sammanlagda sträckan av 23 gånger Stockholm – Vega tur-och-retur, 46 000 kilometer, har kostat honom tre bilar. Om det beloppet (distansen, alltså) låter abstrakt, tänk då på att ett varv runt jorden är cirka 36 000 kilometer. En vinter kom Erik Kolman Janouch farande i en skåpbil lastad med verktyg till bygget då helt plötsligt en hare springer ut på vägen. Kollisionen är oundviklig, men förutom den förolyckade haren verkar påkörningen inte ha efterlämnat några spår. Erik Kolman Janouch kör obekymrad vidare, men efter ett tag börjar han huttra bakom ratten. Tio mil från Östersund, strax före den norska gränsen, mitt i ingenstans, inser han att kylaren gått sönder i kollisionen. Ute är det minus fem och temperaturen i bilen sjunker snabbt. Vad göra? I lastutrymmet i skåpbilen finns en sovsäck och inkrupen i den vänder Erik Kolman Janouch och krypkör mot Östersund i 20 km/t. Till slut är det lika kallt i bilen som i den jämtländska natten på andra sidan vindrutan.

Eidem, som trakten längst ut på världsarvslistade Vega heter, är vacker men nyckfull. En sommardag kan vädret växla från shorts och t-shirt till underställ i ylle och sydväst på en timme. Trots det är det här som Alexander Mørk-Eidem och hans syskon valt att bygga sitt gemensamma fritidshus.

Köket är platsbyggt och har ritats av Kolman Boye.

Första gången Erik Kolman Janouch besökte Vega var en januaridag som bjöd på snöstorm. Arkitekten minns att han tänkte »hur ska man kunna bygga något här?«. Den inställningen verkar fler ha haft för när Alexander Mørk-Eidem försökte få in lokala anbud på bygget, kom inga svar. »Det var ingen som såg glädjen i att göra något omöjligt«, berättar Alexander Mørk-Eidem. Med tanke på väder och strapatser bjöd uppdraget kanske inte på så mycket glädje alla gånger, men det gav Erik Kolman Janouch erfarenhet. Men varför bygga ett hus längst ut på en ö som förvisso har en vidunderlig utsikt över Atlanten, men där vädret en sommardag kan slå om från shorts och t-shirt till underställ i ylle och sydväst, på en timme? Mysteriets lösning ligger i namnet. Platsen – där Alexander Mørk-Eidem och hans syster och bror tänker sig tillbringa lediga stunder, var för sig eller tillsammans – heter Eidem. Här växte pappa Bjarne upp och här bor farbröder och kusiner kvar. En bit bort från det nybyggda huset, längre ut mot havet, finns en klippformation som kallas »predikstolen«. Där stod pappa Bjarne och filade på sina retoriska färdigheter genom att utkämpa debatter mot imaginära motståndare i blåsten från havet. När han vunnit tillräckligt många debatter mot stormarna flyttade han till Oslo och inledde en politisk karriär som kröntes med posten som fiskeriminister. Så kom det sig att Alexander Mørk- Eidem och hans syskon växte upp i Oslo, men eftersom pappan representerade fylket Nordland i Stortinget fortsatte familjen vara skriven på Vega. Till stor glädje för byn som tack vare Alexander Mørk-Eidem och hans två syskon hade tillräckligt många barn för att den skulle kunna hålla sig med en skola. Så kan glesbygdspolitiken se ut i praktiken.

Arkitekten Erik Kolman Janouch och hans kompanjon Victor ritade ett hus som erbjuder alla moderna bekvämligheter men som står stadigt förankrat i traditionen och historien på platsen.

Matbordet har ritats av arkitekten. Mogensenstolar, finsk lampa Secto, och oljelampan kommer från Klong.

Huset ligger på en höjd men i skydd av en bergrygg. Taknockens riktning följer åsens, allt för att få fritidshuset att smälta in. Även om det är ett modernt hus tar arkitekturen avstamp i en mycket gammal och väldigt lokal byggnadstyp, naust, det typiska båthuset som är vanligt i Norge. Ett naust är en liten och sluten byggnad med sadeltak som ofta placeras i klungor vid vattnet. Inspirerade av dessa lät Erik Kolman Janouch och hans samarbetspartner Victor Boye Julebäk bygga ett hus som egentligen är två, och som sitter ihop precis som förebilderna. Husets grå järnvitriolfasad har likheter med naustets vindpinade och blekta träpanel. Bilvägen slutar ett fyrtiotal meter från nybygget och nås via en stig av havssand, vilket är ett skonsamt ingrepp i naturen. Det effektfulla greppet får huset att verka vuxet ur berget det står på, men lösningen underlättade inte för byggmästaren Erik Kolman Janouch och hans lettiska team när de skulle få byggnaden på plats. Särskilt inte när de 500 kilo och 40 millimeter tjocka glasrutorna skulle placeras mot utsikten i tre väderstreck. Och vad händer när man står på andra sidan av de där stora fönstren, som är tillräckligt tjocka för att vara stilla när det blåser i orkanstyrka och som kan användas som ryggstöd om soffor och fåtöljer är upptagna och bara golvet erbjuds som sittplats? Det beror på, men sannolikheten att en person som lider av svårartad horror vacui (skräck för tomrum) omedelbart blir omvänd till förespråkare av ett asketiskt inredningsideal är stor. Mycket stor. Erik Kolman Janouch liknar utsikten genom panoramafönstren vid tre tavlor som gör att det inte finns behov av att hänga något på väggarna. Det är naturligtvis en klyscha som skaver, men som med alla klyschor ligger det något i den. Ganska mycket till och med. »Det är ett enormt perspektiv som åt ena hållet slutar i USA«, förklarar Erik Kolman Janouch. »Det är ingen idé att kämpa emot det«, säger Alexander Mørk Eidem. Det vore en utsiktslös kamp, så därför är det vitt och avskalat invändigt ned till minsta örngott och handduk, vilket arkitekterna menar har gett huset något av en hotellkänsla passande för ett fritidsboende som ska delas av tre syskon och deras familjer. Alexander Mørk-Eidem och hans syskon anser att det räcker gott med de färgklickar och det plotter som kommer av kläder och andra prylar som de tre familjerna kommer att släpa med sig när de är i huset. Möblerna ska kännas moderna, men inte se helt nya ut. »Det är bra att det inte ser helt nybyggt ut«, förklarar han. »På det här sättet har vi fuskat till oss lite historia som huset inte har.« Ingen främmande tanke för en teaterregissör van att arbeta med och tänka på scenografier, och det Alexander Mørk- Eidem säger om sin syn på sitt arbete och scenlösningar avslöjar också något om hur han förhåller sig till huset. »Teater är en kollektiv konstart«, berättar han. »Det handlar om att sätta tydliga ramar och att skapa ett rum inom vilket man kan vara fri.« Även i det individuella arbetet med ett pjäsmanus verkar Alexander Mørk-Eidem anse att det är viktigt med tydliga ramar för att släppa fram kreativiteten och hitta inspirationen, för ett av skälen till att det nya naustet, längst ute på Vega, byggdes är att han ska kunna dra sig undan dit för att arbeta ostört. Hittills har det gått sådär. »Jag har haft svårt för att jobba här, för jag har varit för upptagen med att titta ut.« Den stora frågan är om Alexander Mørk-Eidem med tiden kommer att bli så van vid det spektakulära och omväxlande sceneriet utanför fönstren att han kan låta bli att titta ut och börja titta ned i sina papper. Här, i naustet på höjden, har regissören bakom succéuppsättningen av De tre musketörerna på Stockholms stadsteater planerat att dra sig undan i två veckor med scenografen och en av skådespelarna i sitt nästa projekt – uppsättningen av det norska nationaleposet Peer Gynt som ska spelas på Nationaltheatret i Oslo nästa år. Till dess måste han ha tagit upp kampen mot utsikten, hur utsiktslös den än kan verka.